obefogade rädslor och mod

// Personligt, Tankar & Funderingar


Igår satt jag i en kall gymnastiksal med ungefär 60 andra ungdomar i 5h och skrev om rädslor. Då man sitter så länge hinner man fundera en hel del. En hel del på sådant som inte har med hur man ska få till stånd fyra sidor om befogade och obefogade rädslor, men naturligtvis hinner man också tänka på det man ska skriva om. I mitt fall då rädslor. 
 
Jag fascineras av rädslor. Hur kan saker som till exempel bara tanken på att utsättas för en situation totalt förlama oss? Våra rädslor styr våra liv. Jag har otaliga rädslor. Ormar, djupa vatten, mörker och en hel del annat också. Och jag vet med säkerhet att många av dem är obefogade rädslor. Rädslor som jag inte vet varifrån de härstammar, rädslor som jag säkert kunde bli av med om jag skulle våga konfrontera dem.
Det krävs mod för att stå emot sina rädslor. Väldigt mycket mod. Mod som de flesta kanske inte har. Mod som jag inte har, i alla fall inte just nu. Vissa rädslor har jag ingen lust att ens försöka bli av med. Bara tanken på vissa av mina rädslor får mitt hjärta att slå hårdare och tanken på att stå ansikte mot ansikte med dem får mig nästan att må dåligt. Andra skulle jag hemskt gärna bli av med nu med det samma. Rädslor som faktiskt är rentav onödiga. Rädslor som har sin grund i ''tänk om''-tankesättet. Rädslor som jag inte behöver ha. 
Jag tror att vissa rädslor fungerar som försvarsmekanismer. Vi har själv skapat en rädsla för att skydda oss, för att på något sätt hindra oss från att bli skadade. I vissa fall är det kanske bra, men oftast handlar det väl mest om att vi tror att vi kanske i något scenario kan bli skadade.
 
Jag hoppas att jag i framtiden alltid kommer att välja att kämpa mot mina rädslor. Jag vill inte låta mina rädslor begränsa mig. Inte på något sätt. Fastän jag inte har modet jag behöver idag, så har jag det kanske imorgon, nästa vecka eller om ett år. Jag är trött på att vara begränsad - av mig själv.
 
Från ett stjärnklart Boden med norrsken på nyårsafton.
 
Här hittar ni förövrigt den bästa beskrivningen på studentskrivningarna hittills.
 

februari

// Tankar & Funderingar, Vardag


Ska jag vara helt ärlig var början av året likt en berg- och dalbana. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra i framtiden, jag hade ångest inför studentskrivningarna och livet var lite av en röra faktist. Men sen sådär som från ingenstans har nu de flesta saker löst sig. Jag vet vart jag vill söka, jag vet vart jag vill komma in(vad jag gör om jag inte kommer in dit jag vill får förbli ett mysterium), egentligen är jag inte stressad inför skrivningarna, det går helt okej att läsa, även om jag är lite efter i schemat.
 
Men fram för allt är jag lycklig. Fast jag och skolan inte kommer överrens, fast jag inte vet allt om framtiden, fast det är stressigt och skrivningarna kommer närmare och närmare. Förr har jag levt för framtiden, då studenten är avklarad blir allt bättre, då jag flyttar hemifrån blir mitt liv mer spännande, typ så har jag tänkt. Men nu kan jag faktiskt säga att jag lever i nuet(även om jag inte skulle ha något emot om skrivningarna var över redan). Jag njuter av livet jag lever just nu. 
 
Jag har inte allt på klart, kommer säkerligen inte heller ha det, men det är okej. För jag är lycklig.
 
 

feminism för mig

// Personligt, Tankar & Funderingar


Att vara feminist tycker jag har fått en ganska dålig klang i dagens samhälle. Kvinnor som hatar män och som tycker att männen är källan till allt dåligt i världen - ungefär så tycker jag att det känns som att feminismen ser ut idag.
 
Jag vet inte om jag är feminist. Om man säger att man är feminism, så tycker jag att man ofta får en lite sned blick och kanske ett par rynkade ögonbry. Det har liksom fått en så dålig klang. Som att säga att man är muslim eller kristen. Så jag kan inte säga säkert om jag är feminist eller inte. Dessutom är jag ju inte till 100 procent påläst.
Men en sak som är säker, är att jag verkligen t.ex. tycker att kvinnor som har en chefsposition borde få exakt lika mycket i lön som en man i samma position får, och att kvinnans ställning ska bli bättre i länder där den inte är det, att mannen och kvinnan ska vara mer jämställda och att en kvinna ska kunna få ett jobb fastän hon är gravid(jag fattar ju att man inte vill anställa någon ny för en kort tid och sedan vara tvungen att anställa någon ny, men det är i alla fall hur dumt som helst).
Kvinnor borde absolut ha samma möjligheter som män, gå i skola, studera på universitet och ha såkallade ''manliga yrken'' om man vill ha det(och vice versa förstås).
 
Men jag hatar verkligen inte män, hur kunde jag göra det? Runt omkring mig har jag så många underbara män, bröder, en pappa och andra som jag älskar och tycker om hur mycket som helst. 
 
Jag tror att det ganska långt handlar om respekt, och den respekten måste komma från båda hållen. 
 
Vad betyder feminismen för dig?
 
bildkälla